Min strömkabel till min 3 år gamla MacBook Pro gav upp idag. Allt bärande fram och tillbaka och snurrande med sladden och knölande ner i väskan har gjort att den nästan har gått av i fästet, och det är uppenbarligen inte optimalt när man vill ladda sin dator. 34% batteri var vad som fanns när jag åkte från jobbet efter en hög kunder och en avslutande timme i Humlan med en tjej som ville ha ett program som gick att utföra utan ett gym att gå till (ja, jag gör sådant också då och då).
En batterilös dator är inget som gör mig särskilt nöjd, så det vara bara att traska iväg och införskaffa en ny strömkabel för den blygsamma 800 spänn (wtf Apple!?) och jag kände hur irritationen växte på (den försenade) bussen hem. Onödiga pengar liksom.
När jag kom hem väntade en massa husarbete, men någonstans mellan porten och hallen bestämde jag mig för att skita i precis allting. Jag hällde istället upp ett glas rosé, lade mig i soffan och lugnade ner min irritation ett hekto. Vad fan är 800 spänn att sura över när jag samtidigt är gränslöst orolig över en nära som lever i en ovisshet jag inte önskar någon på jorden? När jag lever ett liv som jag f*n inte ens har tid att lägga på tillräckligt mycket sömn för att det är så mycket roligare att vara vaken? Skärpning Helena.
En stund senare stod jag i köket och lagade mat med Saras podcast i bakgrunden, och ödet hade självklart sett till att det handlade om just tacksamhet. Förutom tacksamhet även bland annat om att man inte ska tro på att vi bloggare visar hela sanningen när vi publicerar våra inlägg. Så är det ju verkligen, och därför lägger jag nu ut en bild på min trasiga och ganska fula fredagsomelett och erkänner att jag inte är så j*vla klok och förnuftig som jag kanske verkar.
