Med huvudet fullt av för många tunga tankar kom jag hem nu på kvällen och var både hungrig och trött. Hade lätt kunnat lägga mig på soffan och grubblat en (förmodligen alldeles för lång) stund, men istället drog jag på mig en sliten gammal t-shirt och knöt på mig löparskorna för en kort runda ute i sommarkvällen. Tänkte mig en lugn och fin löpstund, men den sista kilometern gick alldeles för snabbt och jag hörde mig själv säga till mig själv att inte ge upp utan fortsätta att öka. Skönt för huvudet men otroligt oskönt för kroppen. På bryggan hemma avslutade jag med 160 utfallssteg för att fira att ännu en hundring har trillat in till min insamling för Plan (tack till alla som bidrar!).
Nu efteråt känner jag mig lite lättare i huvudet, är väldigt glad över att ha en kropp som orkar med mig och tacksam över ett friskt liv att förvalta på bästa sätt. Jag är smärtsamt påmind om motsatsen för tillfället och jag blir bara mer och mer övertygad om min livsfilosofi att leva NU och inte inbilla mig att jag har oändligt med tid att leva – det har jag inte. Inte jag och inte någon annan…skrämmande men värt en extra tanke varje dag. Min tid är otroligt dyrbar men jag önskar just nu att jag kunde dela med mig lite av den.
TACK FÖR LIVET.